Skall mitt djur ha artfränder eller ej?
Detta är ofta en komplicerad fråga som jag tampas med gång på gång. För mig är det ur individens välfärdssynpunkt som frågan tas upp och inte av plats-skäl eller liknande. Vad är bäst för mitt djur? Hur kan jag få just denna individ att må så bra som möjligt?
Hur lever arten i det vilda?
För att bena ut detta kan det vara bra att känna till hur arten lever i vilt tillstånd. Lever den ensam största delarna av sitt liv? I par? I familjegrupp? I större flock? Detta utgör en grundpelare som vidare kunskap och förståelse kan vila på men behöver inte automatiskt innebära att detsamma levnadssätt är rätt för just mitt djur. Domesticering i många hundra år kan ibland leda till att man avlat fram mer sociala egenskaper hos ett annars solitärt djur, till exempel som hos illern. Vilda illrar lever solitärt medans många Tamillrar tydligt uppskattar sällskapet från andra illrar. Många små gnagare är solitära och hålls därför ensamma i bur. Det är dock stor skillnad mellan en individ av solitär art som får leva ensam i bur under flera år (hela sitt liv) och hur den skulle ha levt i det vilda. Även solitära arter har ett socialt samspel där de tidvis möter andra av samma art, bland annat när det är dags för att reproducera sig vilket kan vara naturligt för dem att göra flera gånger under sin levnadstid. De kanske bara lever ett år i det vilda, vilket är vanligt bland små gnagare och hinner då leva familjeliv en eller flera gånger under den tiden. Att solitära arter kan ha ett behov av att få träffa en partner och leva familjeliv under några veckor en eller två gånger per år pratas det inte ens om. Hur påverkas deras välfärd när de inte får utlopp för denna drift alls? Jag menar inte att vi ska avla på alla våra djur, absolut inte! Däremot tycker jag att det kan vara viktigt att betänka, precis som deras behov av att söka föda och utforska nya objekt. Driften att uppsöka en partner kan visserligen hämmas av kastrering men vad ger det för resultat? Jo, att djuret blir mindre aktivt, kanske till och med uttråkat (en stor del av djurets naturliga strävan försvinner ju). Här kommer aktivering och berikning in i bilden, har man tur så räcker det för att hålla djuret nöjt. Ett ensam-levande djur har därför, enligt mig, ofta ett större behov av att man aktiverar det och spenderar tid med det eftersom grupplevande djur sysselsätter varandra.
Det
gäller att hitta pålitlig kunskap.
Hur många gånger har vi inte hört följande fras från nybörjare: ”men de sa i
djuraffären att…” Är det något jag lärt mig så är det att personalen i
djuraffärer ofta (inte alltid men oftast) har väldigt
lite kunskap om vad som är bäst för ditt djur. Välj mer pålitlig fakta, det är
ägarens ansvar att hitta svar på sina frågor så att djuret får rätt vård.
En del arter, så som råttan, är väl studerade och vetenskapliga studier finns
att läsa. Många gånger saknas det kunskap om artens sociala samspel i det vilda
trots att arten hållits som husdjur under en längre tid. Exempel på detta är
våra Dvärghamsterarter. Sedan har vi flera fall då olika källor påstår helt
olika saker, vilket antingen kan förklaras av att det handlar om olika
underarter eller att artens sociala levnadssätt varierar beroende på miljö och
resurser. Fattas det vetenskapligt belagd kunskap är nästa steg att titta
på den erfarenhet som finns att ta del av från uppfödare. Vad säger olika
personer som har många års erfarenhet av arten? Nu kommer vi till svårigheten
med många exotiska djur där vetenskapliga studier lyser med sin frånvaro och
det är brist på erfarna uppfödare som delar med sig av egna erfarenheter
offentligt. Detta har givit mig en helt ny tankeställare! Jag har alltid
tilltalats av exotiska sällskapsdjur men senare års erfarenheter av detta har
lärt mig hur svårt det kan vara att ge dessa djur vad de behöver, eftersom
ingen riktigt vet exakt vad det är. I det dagens samhälle när det finns så
många sällskapsdjur att välja på, är det moraliskt riktigt att skaffa ett sällskapsdjur
där det fattas kunskap kring vad djuret behöver för att må bra?
Djur är
individer med personlighet
Oavsett vad forskningen visar och vad som är den generella massans uppfattning
kring en arts sociala behov så får vi inte glömma att varje djur är en individ
med egen personlighet och egna behov. Därför kommer det alltid finnas undantag
där ett djur kan behöva enskildhet trots att det tillhör en annars mycket
social art eller tvärt om. Ett exempel här är Sibirisk jordekorre. De
flesta är över ens om att det är en solitär art, det händer då och då att ett
par övervintrar i samma bohåla en vinter men för det mesta är de oerhört
revirhävdande. I fångenskap trivs 90% av dem bäst ensamma och de slåss för
livet om de tvingas ihop…men så finns det ett fåtal personer här och där som
har fungerande grupper där de lever fredligt tillsammans. Handlar det om
underarter, personkemi eller riktad avel? Det vet vi inte!
För att veta vad våra djur behöver och vill ha måste de ju få möjligheten att
visa det. Sociala arter bör aldrig hållas ensamma av bekvämlighetsskäl tycker
jag! De ska erbjudas möjligheten att ha artfränder och man bör sträva efter att
få dem att fungera i grupp men i de fall djuren inte mår bra av sitt sällskap
måste vi så klart upptäcka detta och agera. Man kan då testa sällskap av andra
individer med annan ålder eller annat kön, för att se om det fungerar men om
det inte gör det så går det ju inte att göra så mycket mer än att hålla
dem ensamma. Man får prova sig fram i många fall men vissa arter skall man inte
experimentera med i grupp, till exempel Guldhamster där till och med lagen
säger att de skall hållas separat i vuxen ålder eftersom arten är så oerhört
revirhävdande.
Den
egna bedömningen
Det gäller att känna sitt djur och vi får många gånger lita på vår magkänsla
men det gäller även att inte förmänskliga djuren. Man måste kunna skilja på
sina egna känslor och djurets känslor om att tex vara ensam, detta för att
kunna avgöra vad som är bäst för dem. Hur? Genom att vara vaksam och lyhörd för
tecken på hur djuret faktiskt mår. Sitter det
mest passivt? Uttrycker det nyfikenhet gentemot nya objekt eller ignorerar det
ny inredning/nya leksaker etc? Springer de för mycket i hjulet? Gnager de på
gallret? Hur ser pälsen ut? Har djuret magrat av? Gått upp i vikt? Det finns
många tecken som visar att ett djur inte mår bra.
Till alla läsare: Min förhoppning med detta blogginlägg är att skapa funderingar och diskussioner kring det här! Främst kring de som har ensamlevande djur som inte används i avel. Hur aktiveras de? Mår de bra/verkar lyckliga? Hur avgör man det? Hur ser man på djurs drift att föröka sig och leva familjeliv? Är det ett behov? Även de som upptäckt att det inte varit riktigt bra i en grupp, hur detta upptäcktes och vad man gjorde åt det. Hur kom du fram till ditt beslut?