Hoppa till innehåll

Sebramus social struktur

Det finns olika arter av gräsmöss. Vissa arter lever delvis solitärt (ensamma) medans andra verkar formar grupper. Barbarus (vår vanligaste sebramusart) sociala struktur i det vilda finns det dessvärre inte så mycket dokumenterat om. De tycks delvis leva solitärt (ensamma) men formar även tidvis grupper.

Min och många andras erfarenhet är att de är sociala. När flocken är stabil njuter de verkligen av varandras sällskap och bör därför inte hållas enskilda i fångenskap om det går att undvika. Problemet är att de är starkt revirhävdande vilket kan göra det knepigt att sätta ihop nya individer.

Bäst chans att få en fungerande grupp är när de är släkt och har vuxit upp tillsammans, eller om man sammanför dem när de är mycket unga. Gruppen måste dock övervakas noga då det är vanligt att de efter en tid börjar slåss. Om det blir obalans i gruppen kan det snabbt leda till blodiga slagsmål och döden. I många fall orsakas obalans i gruppen av en förändring i miljön. Sebramöss är väldigt känsliga för stress. För att hålla gruppen stabil bör man därför undvika att byta bur till dem då miljöombytet lätt orsakar bråk i gruppen.

Samma sak när det kommer till städning, se till att lämna en del av bottenmaterialet kvar där deras revir förblir orört. Bråk kan ibland uppstå utan större förändringar.

Jag diskuterade detta med en erfaren uppfödare i Tyskland, ”Rough ’n’ Rodent”, som kom med en intressant förklaring. Hon menade att de sebramöss vi har i fångenskap sällan har någon stamtavla vilket lett till en hel del hybridisering mellan två olika gräsmusarter: L.barbarus och L.striatus. Striatus är känd för att vara mer solitär och väldigt aggressiv mot andra artfränder. Det tråkiga är att individer av arten L.barbarus ofta njuter av att leva i grupp så när dessa två arter blandas blir det tragiska motstridigheter som orsakar problem. Detta kan förklara varför våra gräsmöss gruppsammanhållning är så skör.

Introducera sebramöss

Vuxna sebramöss av samma kön går sällan att sätta ihop, därför håller många dem i avelsgrupper. Om man vill prova föra samman en vuxen  hona och hane för avel bör det göras med stor försiktighet! Den första tiden måste de vara åtskilda av galler. En vuxen och en ung individ, eller två ungar, kan ibland introduceras på neutral mark under uppsikt. Det är en fördel om de är så unga som möjligt. Man måste alltid vara beredd att ingripa fort om de börjar slåss. Introduktioner kan till exempel göras i ett badkar med en filt i botten och utströdd mat. Trots alla åtgärder är det vanligt att man misslyckas.

Referenser

https://animaldiversity.org/accounts/Lemniscomys_barbarus/

Egen erfarenhet som uppfödare av gräsmöss

Andra uppfödares erfarenhet