Nataler har ett rykte om att vara otrevliga, bitiga djur. Det är vanligaste att de föds upp av reptilfolk som foderdjur men fortfarande ganska ovanligt att de avlas på ett seriöst vis för sällskap. Jag har dock varit väldigt nyfiken på dem sedan länge och hörde det fanns ett fåtal trevligare linjer. Därför kunde jag inte stå emot dem när jag träffade dem på en utställning.

Allt började med Sune! De första natalerna jag skaffade var två vuxna bröder, varav den enas temperament var helt ljuvligt! Lätt att lyfta och klappa. Aldrig en antydan till att vilja bita. Mjuk i sina rörelser. Lugn. Lätt att få trygg i famnen. Snäll mot andra nataler och mot möss. En drömprins! Jag kallade honom för Sune. I Sune såg jag potential till vad natalen skulle kunna bli, som sällskapsdjur. Jag kände att hans temperament va för bra för att inte tas tillvara på. Att det skulle kunna göra kommande generationer gott! Därav kom mina tankar om att börja avla. Sune är far till A-kullen och B-kullen, som föddes 2017.

När det kommer till nataler kan temperamentet verkligen vara som natt och dag beroende på individen. Så är det ofta med arter som inte har avlats för sällskap i så stor omfattning. De är liksom mindre domesticerade än till exempel musen, råttan och hamstern så egentligen är det inte rättvist att jämföra dem med dessa arter. Vissa nataler är oerhört aggressiva och bits hårt, men det finns trevliga linjer som avlats med hänsyn till temperamentet. Det jag gillar med just natalerna är att de trevliga individerna passar så bra som sällskapsdjur! De är inte så krävande i skötsel. De är nästan luktfria. De blir lätt dräktiga, får många ungar och det blir sällan komplikationer. De är inte lika drabbade av sjukdomar som råttor och möss. De trivs bra i stora grupper, även hanar vill bo ihop. Många av dem går dessutom bra att ha som sällskap till möss, vilket kan förgylla annars ensamlevande mushanars liv.

Sedan är de ju ganska stora och mjuka också, vilket är mysigt! ☺